om det bara kunde vara ogjort.

jag saknar min lilla katt så mycket.

idag begravde jag honom, på baksidan vid ängen hos mamma och pappa.

Hela min familj har gett mig tröst idag, jag älskar er!

fick tom en present av världens bästa E! tack du underbara <3

det är tomt här hemma, jag tänker så mycket.

hemska bilder ser jag i mina ögon, varför försvinner dom inte?

ni kanske tycker att det låter fåningt att jag blir såhär över ett djur?

men jag har mina djur som mina barn, värderar dom högre än allt annat.

jag önskar av hela mitt hjärta att du slapp lida, att du har det bra.

lägger ut en bild på hans vackra grav senare.

nu ska jag försöka sova, imorgon ska jag jobba.. hoppas jag kan hålla tårarna tillbaka då.

Godnatt.

En dag jag aldrig kommer att glömma är kvällen den 16/7

Vi hade installerat oss i huset på Öland.

Grannens hundar sprang fram till oss och lekte.

Sen såg jag något vitt litet komma springandes, jag sprang fram och världens sötaste kattunge pep och sprang rakt mot mig, hoppade upp i min famn och började spinna.

Jag visste redan då att han skulle bli min katt.

När vi skulle sova den kvällen bäddade jag med en filt på bron till kattungen som senare skulle få namnet Miio.

Dagen efter fanns Miio kvar på filten ute på bron.

Vi valde varandra.

Därför känns allt just nu ännu värre, minnen & känslor jag aldrig kommer kunna radera.

Dag 3 trodde jag att jag förlorat honom, men det visade sig att han bodde i ett stall med 30 andra katter.

Jag gick till stallet varje dag för att se till att Miio fick mat och blev tvättad.

Dag 7 lyckades han själv komma ut från stallet och sprang raka vägen "hem" till mig.

Den dagen lät jag honom börja sova inne hos mig.

Han gick på lådan direkt, han va ute och lekte med barnen.

Alla älskade min lilla Öland-skatt-katt.

Om ni bara kunde förstå hur ont jag har i mig just nu.

För det hemska som hänt..

Jag fick köpa Miio för 300kr och jag var världens lyckligaste!

Han åkte alla 100mil hem till Långsele.

(En kisspause vid tönnerbro)

Jag tog honom till veterinären och fick bort hans öronskabb.

Han vande sig fort vid sin nya miljö med 3 hundar och han härjade med Mik-kal hela tiden.

Världens mys-katt.

3 månader var allt vi fick. 3 jävla månader, det är så orättvist!

I söndags tog jag med Miio till bryggis och visade honom för pappa.

Dom tyckte att han hade blivit så stor och fin.

Miio blev så nöjd bara att han visste att man kollade på honom.

Elvira gav honom välling och sedan åkte vi hem igen.

Igår kom jag hem från jobb, åt middag och gjorde mig klar för Ukulele-kurs för nybörjare.

Jag satte mig i bilen. Körde till postlådorna (hörde ingenting)

Körde till Malin satt där i 20min, rökte. (Hörde ingenting)

Åkte till stan, kände jag något? jag såg något vitt i backspegeln på storvägen. Funderade på vad det var?!

Va på kurs, hämtade Malin, Rökte hos Johanna, skjutsade hem Malin.

Då fick jag en olustig känsla, jag kände att Miio va borta.

Ringde Daniel som sa att Miio va ute.

Jag åkte hem och letade, ropade. DÅ kom jag på det vita i backspegeln!

Åkte upp på storvägen, såg djuret. Fick motorstopp mitt i vägen, på med varningsblinkers.

Miio låg där, på sidan av vägen, tillplattad, blodig.

Jag lyfte upp honom, skrek, satte mig i bilen med honom, ringde D och grät. Åkte till bryggis, mamma kom ut och jag ville bara dö.

Miio måste ha krupit upp på mitt däck. Kanske fastnade han, men varför hörde jag honom inte vid postlådorna? Eller hos Malin. Det är så korta sträckor. 6 meter till postlådan, kanske 1km till Malin.

Sen åkte han av vid 87an.

varför stannade jag inte direkt?

Dog han direkt, eller varför hörde jag honom inte skrika?!

Jag vet inte hur jag ska klara av att ha förlorat min Miio, eller hur jag ska kunna ta denna skuld jag känner.

Jag älskar verkligen honom.. sedan första gången jag såg honom där i Istad på Öland.

Vila i frid mitt hjärta.